Sociologen Irene Àlvarez är forskare vid Colegio de Mexico och har bland annat studerat väpnade grupper på landsbygden i delstaten Michoacàn med kopplingar till drogkarteller.
– Jag är intresserad av att förstå varför narkotikabrottslingar gör som de gör, och hur de rättfärdigar sina handlingar för sig själva, säger hon.

I sju månader bodde Irene Àlvarez med de väpnade grupperna, och hon är en av få forskare som bedriver fältforskning med anknytning till organiserad kriminalitet i Mexiko.
– Rädsla är den viktigaste anledningen till att inte flera forskar på ämnet i Mexiko, särskilt att det inte finns mer fältforskning, säger hon.

Kände sig ensam
Den första tiden bland de väpnade grupperna beskriver hon som svår med känslor av rädsla och ensamhet. Men efter ett tag fick Irene Àlvarez kontakt med människor och började hjälpa dem med pappers­arbete.
– Jag tror också att det var en fördel för mig att vara kvinna eftersom de inte såg mig som ett hot. Jag väckte tvärtom deras skyddsinstinkt.

Rädslan var dock något hon levde med hela tiden.
– Men jag förstod snabbt att det inte bara var jag som var rädd. För det här är ett samhälle vars medborgare lever i konstant rädsla för att konkurrerande drogorganisationer ska döda dem, säger Irene Àlvarez.

”Rädd för reaktionerna”
En annan som studerar narkotikabrott i Mexiko är Héctor Domínguez. Han arbetar vid University of Texas och har gett ut boken Nación Criminal. Där tittar han på kopplingar mellan organiserad kriminalitet och makthavarna.

I arbetet med projektet sökte han information i arkiv, litteratur och filmer plus att han intervjuade folk.
– Jag var mest rädd för reaktionerna efter att boken publicerats, erkänner han.

Försiktighetsåtgärder
Han vidtog därför försiktighetsåtgärder som att inte nämna personer vid namn och arbeta med människor som är kända.
– Det är säkrare att omge sig med personer som är kända i media eftersom det blir mer uppståndelse om de utsätts för något brottsligt, säger han.

Så även om det kan vara riskabelt att forska på narkotikabrott i Mexiko, drivs han av att det är något som måste göras.
– Men vi måste ta våra förbehåll, påpekar han.